Ny bloggsida

Min blogg är nu överförd till egen domän:

https://blog.cherrug.se/

Välkommen!

Putins varaktiga stat

Förmågan att höra och förstå folket, se hela vägen genom djupet och att agera i enlighet därmed – det är den unika och viktigaste meriten i Putins stat. I denna artikel publicerad i Nezavisimaja Gazeta i februari i år redogör den tidigare vice premiärministern och presidentrådgivaren, ideologen och tänkaren Vladislav Surkov för framgångarna med den nya ryska staten under Vladimir Putins ledning. Artikeln har blivit mycket uppmärksammad i Ryssland och internationellt. Här har vi en svensk översättning.

“Det ser bara ut som vi har ett val”. Dessa ord är enastående i sitt djup och sin djärvhet. De yttrades för ett och ett halvt decennium sedan och idag har de blivit bortglömda och citeras inte. Men enligt psykologins lagar påverkas vi ofta mer av det vi inte kommer ihåg än av vad vi minns. Och dessa ord, tagna långt utanför det sammanhang i vilka de först yttrades, har som ett resultat blivit det första axiomet för den nya ryska staten, på vilket alla teorier och nutida politik bygger.

Illusionen av att det finns en valmöjlighet är den viktigaste av alla illusioner, det viktigaste tricket i den västerländska livsstilen i allmänhet och i västs demokrati i synnerhet, vilken under lång tid varit mer knutna till P. T. Barums idéer än de hos Kleisthenes. Avståndstagandet från denna illusion till förmånen av förutbestämbarhetens realism har fått vårt samhälle att först reflektera över sin egen speciella, suveräna version av demokratisk utveckling och sedan lett till en fullständig förlust av intresset att diskutera ämnet hur demokrati ska vara och också om den ska finnas överhuvudtaget.

Detta öppnade vägen för en fri konstruktion av staten, styrd inte av importerade chimärer utan av logiken i historiska processer. Den omöjliga, onaturliga och kontra-historiska upplösningen av Ryssland var, om än sent, slutgiltigt stoppad. Efter att Ryska staten föll från nivån av Sovjetunionen till nivån av Ryska Federationen, stoppades Rysslands sönderfall, det började återhämta sig och återvände till sitt naturliga och enda möjliga tillstånd: det som en stor och växande statsgemenskap; den betydelsefulla roll som vårt land har i världshistorien tillåter oss inte att lämna världsarenan eller att vi ska fortsätta sitta tysta, lovar oss inte lugn och ro och förutbestämmer den svåra naturen av vår statsbildning

Och nu fortsätter den ryska staten, som en ny statsbildning som aldrig tidigare har existerat här. Den utformades huvudsakligen under mitten av 2000-talet och har så här långt studerats i ganska liten utsträckning, men dess unikum och livskraft är nu tydliga. Stresstestet, som den har klarat av och passerar, visar att just denna specifika, organiskt erhållna modell av politisk funktion kommer att vara ett effektivt medel för överlevnad och resning av den ryska nationen, inte bara för de kommande åren utan för decennier och alldeles troligen för hela nästa århundrade.

På detta sätt har den ryska historien känt fyra statsmodeller, vilka kan namnges efter deras skapare: Ivan III:s styre (Storhertigdömet/Riket av Moskva och hela Ryssland, 1400-1600-talen); Peter den Stores styre (Ryska kejsardömet, 1700-1800-talen); Lenins styre (Sovjetunionen 1900-talet); och Putins styre (Ryska Federationen 2000-talet). Skapade av människor som har, för att använda en term av Lev Gumilev, “långsiktig viljekraft”. En efter en reparerade dessa storskaliga politiska system sig själva, anpassade sig efter omständigheterna längs vägen och banade vägen för den obevekliga uppgången av den ryska världen.

Putins storskaliga system är nu på uppgång och gör sig redo för ett långt, svårt och intressant arbete. Dess fulla engagemang som maktorgan ligger fortfarande långt fram och för många år framåt kommer Ryssland att styras av Putin, precis som samtidens Frankrike fortfarande kallar sig de Gaulles Femte Republik, Turkiet (även om det just nu leds av anti-Kemalister) fortfarande lutar sig mot Atatürks ideologi “Sex Pilar” och USA som fortfarande appellerar till bilderna och värdena hos sina halv-legendariska “grund-fäder”.

Vad som är nödvändigt är en beskrivning och genomgång för att förstå Putins maktsystem och hela komplexet av idéer och dimensioner som Putinism, som framtidens ideologi innebär, just framtidens ideologi eftersom dagens Putin knappast kan kallas putinist, precis som t.ex. Karl Marx inte var marxist och vi kan inte vara säkra på att han hade gått med på att kallas en sådan om han insett vad det inneburit. Vi behöver denna förklaring för alla som inte är Putin men som vill vara som honom – och ha möjligheten att använda hans metoder och tillvägagångssätt under kommande tider.

Denna beskrivning ska inte tas som en duell i propaganda – vi gentemot dem – utan i en ton som uppfattas måttligt kättersk av både ryska och antiryska officiella profiler. Ett sådant språk kan göras acceptabelt för en tillräckligt bred folkmassa, vilket är precis vad som behövs, eftersom det politiska system som utvecklats i Ryssland är redo att tjäna inte bara framtida inrikesbehov utan tydligen också har en signifikant potential att gå på export. Efterfrågan på den eller specifika delar av den finns redan, erfarenhet studeras och används delvis redan och kopieras av både sittande makthavare och oppositionsgrupper i många länder.

Utländska politiker anklagar Ryssland för att blanda sig i val och folkomröstningar överallt på planeten. Men i verkligheten är situationen allvarligare: Ryssland påverkar deras hjärnor och de vet inte vad de ska göra med sitt förändrade medvetande. Efter det katastrofala 1990-talet, efter att Ryssland gjort sig av med alla lånade ideologier, började det generera egna idéer och slå tillbaka mot Väst. Allt oftare har europeiska och amerikanska experter haft fel i sina förutsägelser. De är förvånade och upprörda över väljarnas paranormala preferenser. I sin förvirring har de slagit larm om ett utbrott av populism. De kan kalla det så, om de saknar beskrivande ord.

Under tiden är det lätt att förstå utlänningars intresse för den ryska politiska algoritmen: det finns inga profeter i deras länder, utan allt som händer dem i dag är förutsagt i Ryssland sedan länge.

När alla fortfarande var förälskade i globalisering och gjorde väsen av en platt värld utan gränser, påminde Moskva tydligt dem om att suveränitet och nationella intressen är viktiga. Då anklagade många oss för att vara naiva som höll fast vid gamla saker som för länge sedan blivit omoderna. De läxade upp oss om att det är småaktigt att hålla fast vid värderingar från 1800-talet och att vi djärvt skulle gå in i 2000-talet där det tydligen inte skulle finnas några suveräna stater eller medborgare. Emellertid har det visat sig att 2000-talet har blivit som vi sa. Brittiska Brexit, amerikanska #Great Again, invandrarfientlighet i Europa är bara ett litet urval från den långa listan av allestädes närvarande manifestationer av de-globalisering, re-suveränisering och nationalism.

När det överallt lovordades att Internet var ett okränkbart territorium med obegränsad frihet där alla har rätt att vara den man är och alla är likvärdiga, så var det just från Ryssland det kom en nykter fråga till den zomberade mänskligheten: “Vem är vi i nätet – spindlar eller flugor? Och nu försöker alla, också det mest frihetsälskande byråkratier, reda ut nätet och anklagar Facebook för att hysa utländska främlingar. Det en gång fria virtuella utrymmet som marknadsförts som himmelriket på jorden, har begränsats och stängts ner av cyber-poliser och cyber-kriminella, cyber-arméer och cyber-spioner, cyber-terrorister och cyber-moralister.

När “hegemonens” hegemoni inte ifrågasattes av någon och drömmen om amerikansk dominans var nära att uppfyllas var det många som hallucinerade om slutet på historien med den slutgiltiga kommentaren att “folken håller tyst”. I denna tysthet uppenbarade sig Putins skarpa Münchental. Då lät det avvikande från det vanliga, men idag verkar innehållet självklart: ingen är nöjd med Amerika, inklusive amerikanerna själva.

Den tidigare ganska okända turkiska devisen derin devlet har blivit populär tack vare amerikanska medier. Översatt till engelska blir den “deep state” och har därefter plockats upp av ryska medier. Uttrycket står för ett hårt, absolut odemokratiskt nätverk av verkliga maktstrukturer gömda bakom pråliga demokratiska institutioner. Denna mekanism utövar sin makt genom våld, mutor och manipulation och förblir dold djupt under ytan av ett civilsamhälle som den manipulerar samtidigt som den mutar och förtrycker alla som hotar den.

Amerikanerna blev inte särskilt förvånade efter att ha funnit “deep state” mitt bland sig själva, eftersom de länge misstänkt att en sådan existerar. Om det finns ett “deep net” och ett “dark net”, så varför inte en “deep state” eller varför inte en “dark state? Från djupet och mörkret av denna icke-offentliga, oannonserade makt flyter det upp hägringar av demokrati specialtillverkade för masskonsumtion och som saluför en illusion av det fria valet, känslan av frihet och känslan av överlägsenhet o.s.v.

Misstro och avund, som demokratierna använder som en prioriterad källa för social energi, leder oundvikligen till skärpt kritik och ökad oro. Haters, troll och onda bots har bildat en majoritet som tvingat bort den en gång dominanta respekterade medelklassen, som en gång i tiden förmedlade en helt annan ton.

Ingen tror längre på offentliga politikers goda intentioner, man avundas dem och därför anser dem korrupta, sluga eller helt enkelt som skurkar. Populära politiska serier som “The Boss” och “The House of Cards” målar motsvarande skumma bild av etablissemangets dagliga liv.

En skurk får inte tillåtas att gå för långt av den enkla anledningen att han är en skurk. Men när det bara finns skurkar runt dig (förmodar vi), måste man använda skurkar för att hålla tillbaka andra skurkar. Som när man slår ut en kil med en annan kil, sparkar man ut en skurk med hjälp av en annan skurk. Det finns ett stort utbud av skurkar och vaga regler som är utformade så att resultatet av deras drabbning ska ge ett oavgjort resultat. Så här tas ett välgörande system av kontroller och balanser fram – en dynamisk jämvikt av skurkaktighet, en balans av girighet, en harmoni av knep. Men om någon glömmer att detta bara är ett spel och börjar bete sig disharmoniskt, kommer snabbt den ständigt vaksamma deep state till räddning och drar avfällingen djupt ner i det mörka djupet.

Det finns egentligen inget skrämmande i denna presenterade bild av västerländsk demokrati. Allt du behöver göra är att ändra perspektiv lite grann och det verkar inte alls så skrämmande. Men det lämnar en bitter eftersmak och det börjar snurra i huvudet på medborgarna i väst i spaningen efter nya modeller och andra sätt att vara. Och… man ser Ryssland.

Vårt system, och i princip allt som är vårt, är inte mer elegant, utan ärligare. Och även om frasen “mer ärlig” inte är synonym med “bättre” för alla, har ärlighet ändå sin charm.

Vår stat är inte uppdelad i en djup och en yttre del; den är byggd som en helhet med alla dess delar och manifestationer vända utåt. De mest brutala konstruktionerna är en del av fasaden, inte dolda av några arkitektoniska dekorationer. Byråkratin, även när den försöker luras, gör detta inte särskilt noggrant, eftersom den vet att ”alla ändå förstår allt.”

Den stora inre spänning som orsakas av behovet att hålla ihop detta enorma heterogena geografiska territorium och genom det ständiga deltagandet mitt i den geopolitiska kampen gör de militära och polisiära funktionerna till de viktigaste och mest avgörande för staten. Traditionellt är de inte undangömda utan tvärtom demonstreras de eftersom Ryssland aldrig styrdes av köpmän som anser att militära förehavanden har lägre status än kommersiella (nästa aldrig; undantagen var några få månader 1917 och några få år under 1990-talet). Det gäller även liberaler (affärsmännens medresenärer) vars budskap är att förneka allt som är det minsta polisiärt. Ingen skulle dekorera sanningen med illusioner, genom att varje stat måste vara redskap för både försvar och anfall.

Det finns ingen deep state i Ryssland – allt syns – men det finns den djupa nationen.

På den blanka ytan glittrar eliten, som århundrade efter århundrade (och det var de duktiga på) involverat folket i sina olika förehavanden, partikonferenser, krig, val, ekonomiska experiment. Den djupa nationen deltar i dessa åtaganden men förblir något avskild och lever ett helt annat liv nere i sitt eget djup. Två liv i nationen, ett på ytan och ett nere i djupet, ibland drar de åt olika håll, ibland åt samma, men de förenas aldrig.

Den sociolog är sällsynt som vågar uttala sig ifall den djupa nationen är det samma som dess befolkning och om en del av den, i så fall vilken. Under olika tider antogs det vara bönderna, proletariatet, icke-partimedlemmar, hipsters, regeringsanställda. Människor letade efter den och försökte engagera sig i den. De kallade den utövaren av Guds vilja, eller raka motsatsen. Ibland bestämde de sig för att den är fiktiv och inte existerar på riktigt och inledde galopperande reformer utan att titta tillbaka på den, men slog snabbt huvudet i den och tvingades medge att “någonting faktiskt existerar”. Mer än en gång tvingades den tillbaka av inre och utländska erövrare, men den kom alltid tillbaka.

Med sin gigantiska massa skapar den djupa nationen en enorm kraft av kulturell gravitation som förenar nationen och drar eliten ner mot jorden (till moderlandet) när den periodiskt försöker sväva över den på något slags kosmopolitiskt sätt.

Folklighet, vad som nu menas med det, är en föregångare till staten. Den förutbestämmer dess form, begränsar teoretikernas fantasier och tvingar utövarna att utföra vissa handlingar. Den fungerar som en kraftfull dragningskraft och alla politiska banor leder tillbaka till den. I Ryssland kan man utgå från vilken riktning som helst – konservatism, socialism, liberalism – men du kommer alltid att sluta med samma sak. Alltså det som nu finns.

Förmågan att höra och förstå folket, se hela vägen genom djupet och att agera i enlighet därmed – det är den unika och viktigaste meriten i Putins stat. Den är på samma våglängd som folket, och det betyder att den inte är föremål för destruktiv överbelastning från historiens strömningar. Detta gör den effektiv och långvarig.

I detta nya system är alla institutioner underordnade huvuduppgiften: förtroendebaserad kontakt och kommunikation av statschefen med medborgarna. Olika maktgrenar samlas i ledarens personlighet och anses vara värdefulla inte i sig själva utan endast i den utsträckning som de etablerar samverkan med honom. Förutom dem, fungerar också informella sätt att kommunicera utanför formella strukturer och elitgrupper. När dumhet, efterblivenhet eller korruption skapar störningar i kommunikationslinjerna med folket vidtas energiska åtgärder för att återställa hörbarheten.

De mångskiktade politiska institutionerna som Ryssland har anammat från väst kan ibland betraktas som delvis rituella och etablerade för att se ut ”som alla andra”, så att vår politiska kulturs särdrag inte skulle te sig iögonenfallande, irriterande och skrämmande för våra grannar. Det är som med finkläderna, tas på när du besöker andra, medan du klär dig hemma som man brukar göra hemma.

I huvudsak litar samhället endast på statschefen. Om det här har något att göra med ett obesegrat folks stolthet eller en önskan att få tillgång till sanningen eller något annat, är svårt att säga, men det är ett faktum, och det är inte ett nytt faktum. Det nya är att makten inte ignorerar det.

Det skulle vara en förenkling att förminska detta tema till det ofta citerade ”tron på den goda tsaren”. Den djupa nationen är inte alls naiv och anser definitivt inte mjukhet vara ett positivt drag hos en tsar. Närmare sanningen är att den tänker på en bra ledare på samma sätt som Einstein tänkte på Gud: sofistikerad men god.

Den ryska statens samtida modell börjar med förtroende och bygger på förtroende. Detta är dess främsta skillnad från den västerländska modellen, som odlar misstro och kritik. Och det här är källan till dess styrka.

Vår nya stat kommer att ha en lång och strålande historia i det här nya århundradet. Den kommer inte att bryta samman. Den kommer att agera på egen hand, vinna och behålla prisbelönta positioner i den geopolitiska kampens högsta liga. Förr eller senare kommer alla att vara tvungna att komma överens om detta – inklusive alla som för närvarande kräver att Ryssland ”ändrar sitt beteende”. Eftersom det bara ser ut som de har ett val.

Hur IS kommer att hämnas på Ryssland för nederlaget i Syrien

Översättning av Andrey Polunins artikel i Svobodnaja Pressa 2017-10-04 kommenterad av Mikhail Alexandrov.

”Islamisk staten” * besegrades i byggandet av kalifatet i Syrien och Irak, och nu startar en ny global utmaning: att skapa ett globalt nätverk av terrorister. Detta sade chefen för den ryska federala säkerhetstjänsten Alexander Bortnikov onsdagen den 4 oktober, vid den 16:e stämman för chefer för specialtjänster, säkerhetstjänster och polismyndigheter från 74 länder, som äger rum i Krasnodar.

”Detta framgår av hur deras senaste stora terrorattacker genomförts och vilken geografi dessa haft. Bara i år kan antalet offer för attackerna i Afghanistan, Syrien, Iran, Irak, Egypten, Mali, Turkiet, Ryssland, Storbritannien, Spanien, Sverige, Finland och andra länder räknas i hundratals ”- sade chefen för FSB.

Enligt Bortnikov är specialtjänsternas oro orsakad av spridningen av de så kallade autonoma jihad-målen utförda av enskilda terrorister. Ett av dess nya element är terrorledarnas uppmaningar till sina anhängare att inte åka till Syrien och Irak, utan att stanna kvar på uppehållsorterna för spektakulära attacker riktade mot civila.

En annan kategori av hot var militanta terrorister som återvände hem från hotspots eller som tog sig in i andra länder med förfalskade dokument.

”För att uppnå sina mål i Europa och Ryssland, använder ledare för internationella terroristorganisationer migrationsströmmarna och helt eller delvis öppna nationsgränser, vilka tillåter utländska militanta terrorister att tränga in i mållandet i skepnad av flyktingar eller invandrad arbetskraft”, -säger Alexander Bortnikov.

Han tillade att terrorledarna hade etablerat starka band med stora etniska grupper, försett dem med vapen som är nödvändiga för legalisering av dokument och tillhandahållande av andra hjälpmedel.

FSB-chefen sade att bara under det senaste året ”har IS förlorat kontrollen över stora områden, ett antal nyckelpositioner och oljefält tack vare effektiva åtgärder från syriska regeringsstyrkor och rysk militärtjänst och som en följd av operationer av koalitionsstyrkorna i Irak” , vilket avsevärt minskat deras ekonomiska bas.

”Medvetenhet om hotet om fullständig förstörelse i zonerna där de tidigare dominerat tvingade terroristledarna att ändra strategi och vidta ytterligare åtgärder”, sade FSB-direktören.

Enligt honom har nu ”militanterna medvetet spridits ut ur Mellanöstern, för att koncentreras till instabila regioner med siktet inställt på att skapa ny grogrund för spänning och för väpnade konflikter i dessa.”

Det mest aktuella, tror Bortnikov, ​​är att de flyttar till Afghanistan. Där finns redan tillhåll av IS, och därifrån kan militanter infiltrera Centralasien, Iran, Kina och Indien. ”Med hjälp av det afghanska brohuvudet kommer terroristerna försöka göra anfall mot Ryssland,” tillade han.

Nya grupper av internationella terrorister skapas också i Jemen, Centralafrika och Sydostasien.

Vad kommer att bli nederlaget för det ”islamiska staten” i Syrien och vad innebär detta för Ryssland, hur kan vi bekämpa terrorism?

– USA fortsätter att flirta med terrorister, men enligt chefen för utländsk underrättelsetjänsten Sergei Naryshkins definition , är detta som att sätta eld på grannens skjul under blåsiga förhållanden, – sa den ledande experten för Centrum för Militär-politiska studier vid MGIMO, doktor i statsvetenskap Mikhail Alexandrov . – Faktum är att Naryshkin i Krasnodar (där han talade efter Bortnikov) gjorde detta klart, att Amerika använder terrorister för att sätta eld på situationen i andra länder.

Tidigare i samma stil uttryckte Ryska försvarsdepartementet sina åsikter och anklagade direkt de amerikanska specialstyrkorna för att samarbeta med IS. Enligt departementet bidrog de amerikanska specialstyrkorna till obegränsade framsteg för de ”syriska demokratiska krafterna” genom IS:s militära order, och motståndsgrupperna mötte inte heller något motstånd från militanterna. Försvarsdepartementet noterade också att styrkepositionerna hos de amerikanska specialstyrkorna ligger inom de områden där nuvarande IS-krigare är stationerade, men att de inte alls möter något motstånd där.

Det innebär att teorin, där vi som en naturlig allierad till väst i kampen mot internationell terrorism, inte bekräftas av verkligheten. I själva verket är det främsta terroristhotet USA och deras alliansstater, som Saudiarabien.

Såsom jag tolkar det, har den ursprungliga planen hos CIA att skapa ett expanderande rovdjur i form av den ”islamisk staten” i Syrien, genom gemensamma åtgärder av Damaskus, Moskva och Teheran stoppats. Amerikaner ser att de inte kommer att kunna upprätthålla situationen i regionen. Det betyder att de verkligen behöver ändra strategin – precis enligt det schema som Bortnikov beskrev.

”JV”: – Det är alltså att överföra militanterna från Syrien och Irak till andra instabila regioner?

”Inte bara till instabila regioner – till de regioner där Ryssland inte direkt kan påverka situationen. Vi kunde ingripa i Syrien, kanske vi kunde ha gjort det i Libyen. Men till exempel, i Afghanistan kommer vi inte att interferera av politiska och psykologiska skäl.

Kanske skulle ryska specialgrupper kunna fungera i Afghanistan, men vi måste förstå: de kommer inte att kunna lösa problemet.

Under Afghanistans tak drivs nu USA av en terroristinternational. Och därifrån kommer denna international att slå mot Iran, Kina och Ryssland. Dessutom fortsätter IS:s militanter fortsatt att verka i Mellanöstern, liksom i Central- och Nordafrika. I Afrika, vill jag påminna, finns det kinesiska intressen som terroristerna kommer att undergräva.

”SP”: – Vad ska Ryssland göra i denna situation?

– Militanternas verksamhet beror direkt på hur mycket pengar de ges av sponsorer – först och främst USA och Saudiarabien. Vi kan inte på allvar påverka denna finansiering. Men vi kan direkt säga: USA är sponsor för internationell terrorism och hjälper denna att aktivt sprida sig över hela världen.

Jag anser att vi inte bör involvera väst i kampen mot terrorism, utan i stället de stater som potentiellt hotas av terroristgrupper. Det är nödvändigt att skapa en antiterroristisk sammanslutning utan västs deltagande – att förena en grupp länder som kommer att erkänna terroristorganisationer som Ryssland gör.

Enligt min mening skulle Indien, Kina, Indonesien och Filippinerna kunna ansluta sig till en sådan koalition, förutom Ryssland. En sådan koalition är ganska kapabel att kontrollera det terroristhot som sponsras av väst.

* Högsta domstolen i Ryssland erkände den 29 december 2014 ”Islamiska staten” (LIH, IG), som en terroristorganisation, och att dess verksamhet på Rysslands territorium förbjuds.

Rysslands seger i Syrien

Översättning av artikel 2017-09-30 i Vzegljad Delovaja Gazeta

Putin har precis varit på en praktiskt mycket betydelsefull resa till Turkiet där många överenskommelser träffades, inte minst om Syrien. Ett annat besök, av Saudiarabiens kung till Moskva nästa vecka, kanske inte har samma praktiska betydelse men enorm symbolisk.

Liksom att Putins besök till Ankara är kopplat till slutet av kriget i Syrien, är besöket av Saudiarabiens kung i Moskva de facto ett erkännande av att kriget slutar i Syrien.

Och Ryssland uppnådde sina uppsatta mål. Det fanns två: att eliminera IS samt att hjälpa Assad att upprätthålla ett enat Syrien och stärka Rysslands inflytande i Mellanöstern. Båda målen nåddes, men det andra mycket snabbare än det första, som tog närmare två år att nå.

Ändå saknade Ryssland en sak, en väldigt viktig sådan, nämligen besöket av Saudiarabiens kung i Moskva.

Symbolvärdet av detta har under tiden tilltagit. Det började redan för ett par år sedan då nästan alla arabiska ledare besökt Moskva, inte en gång utan många. Men kungens resa, ursprungligen inplanerad till november 2015, sköts upp gång på gång. Och det var förståeligt att kung Salman inte ville åka till Moskva med tanke på det syriska kriget.

Kriget innebar att våra länder i många avseenden stod på motsatta sidor av frontlinjen, men där saudierna sedan länge insett att de misslyckats. Detta stod klart redan tidigare, i början av hösten 2013 under ryska videokonferenser i Syrien, när Barack Obama vägrade attackera det syriska territoriet. Saudierna var inte bara desillusionerade av deras allierade, i protest vägrade de också delta i FN:s säkerhetsråd, där de valts in för två år.

Redan då insåg saudierna behovet att prata med Moskva för att nå en uppgörelse om Syrien. Den saudiska underrättelsetjänstens chef och många andra höga chefer liksom prins Bandar, har besökt Putin. Men regelbundna kontakter på högsta nivå saknades. Den äldre kung Abdullah och hans jämnåriga arvtagare Salman kom inte till Moskva och för Putin, som gjorde sitt första besök i Riyadh 2007, var det omöjligt att åter resa till Saudiarabien, så länge inget återbesök gjordes.

I januari 2015 dog kung Abdullah och Putin bjöd genast in nya kung Salman. Besöket var inplanerat till hösten samma år, men den 30 september började den syriska operationen i nära samarbete med rysk militär säkerhetstjänst. Några dagar innan träffades Salman och Putin i FN:s generalförsamling i New York och i november samma år genomfördes samtal under G20 i Turkiet.

Men kungen kom aldrig till Moskva, även om han gjorde en stor asiatisk resa där han besökte Malaysia, Indonesien, Kina, Japan, Maldiverna och Jordanien. Däremot var kungens arvinge, prins Muhammad, fyra gånger i Moskva, senast i slutet av maj, då han träffade Putin.

Och nu sker då det kungliga besöket. Den 81-årige Salman anländer till Moskva 4 oktober och stannar i Ryssland till den 7e, det vill säga fram till Putins födelsedag. Slump eller inte, men Putin firar inte sin födelsedag. Men under besöket inträffar en annan födelsedag, nämligen Ramzan Kadyrovs, som blir 41 den 5 oktober. Kadyrov som regelbundet besöker Saudiarabien, kommer sannolikt också att delta i mötet med Salman, för det är knappast troligt att kungen kommer att besöka Tjetjenien.

Salmans besök är av stor symbolisk betydelse, inte bara mot bakgrund av vad som sker i Syrien, utan i allmänhet när det gäller rysk-saudiska relationer. Dessa har en 90-årig historia, av vilka det under halva tiden inte ens fanns några diplomatiska relationer alls. Detta är första besöket av en saudiarabisk kung i Ryssland, liksom Putins besök i Riyadh var det första av en rysk ledare.

Och detta trots att vi var det första landet att erkänna det oberoende saudiska kungadömet – 1926, omedelbart efter fadern till nuvarande kung Abdul Aziz bin Saud proklamerade sig som härskare. Fram till 1938 hade våra länder goda relationer – vi sålde till och med bensin till ökenriket. År 1932 kom han till Moskva som Feysal – blivande kung, då chef för UD.

Förresten, förutom Faisal har två blivande kungar besökt Moskva – Abdullah 2003 och den nuvarande kungen Salman 2006. Alla tre är bröder – och för 85 år sedan förhandlade Faisal med Kalinin och Vorosjilov, och Salman som anländer på onsdag och de två andra är bara barn från olika fruar till deras far, grundaren av Saudiarabien.

Med sina 30 miljoner invånare är inte Saudiarabien det största arabiska landet räknat efter antalet invånare, men det sägs vara ledare för inte bara arabvärlden, utan hela den islamiska sfären. Anledningen till detta är närvaron i landet av de två stora muslimska helgedomarna Mekka och Medina, förutom de otroliga rikedomarna i form av stora oljereserver. Självklart är saudierna inte bara det viktigaste landet för den islamiska och den arabiska världen – men också det överlägset rikaste och mest inflytelserika muslimska landet.

Stora regionala och globala ambitioner – har länge varit begränsade till den anglosaxiska världen och amerikanska allierade. Men med tanke på både den stora förekomsten av en muslimsk komponent i vårt land och våra omfattande intressen i den islamiska världen (både nära och utomlands) är förbindelserna med Saudiarabien ytterst viktiga för Ryssland.

Västmedierna utan pressfrihet

Den italienske journalisten och f.d. parlamentsledamoten Giuletto Chiesa ger i en intervju i Baltnews.lv sin syn på hur systemet med falska nyheter i västmedierna fungerar. Översatt från ryska.

Giulietto Chiesa: Pressfriheten i väst existerar inte längre. Men det finns en ”avgift för tystnad”

Hur sanningsenligt återspeglar västerländska medier det som sker i världen? I vilken grad litar det europeiska samhället på sina massmedier? Vilka förändringar väntar Europa 2017? På dessa frågor från Baltnews.lv, svarar den italienska journalisten och f.d. parlamentsledamoten Giulietto Chiesa.

Herr Chiesa, vi pratar med dig i Bryssel där man ständigt och jämt hör anklagelser av att ryska medier har propaganda och bristande objektivitet. Och man vidtar till och med seriösa åtgärder för att motverka t.ex. tv-kanlen Russia Today. Vilka västerländska medier, kan man enligt dig, ha som förebild när det gäller objektivitet? 

Stora västerländska medier är till 100% beroende av makteliten och publicerar bara den information som makten vill se. T.ex. vet man att [ukrainska, övers. anm] Höger Sektor genomförde utbildning i Polen. Det finns bevis, det är inte bara mina uttalanden. Det finns dokument, fotografier och vittnen. Men västerländska massmedier har ignorerat dessa uppgifter och därför undrar jag, vilken objektivitet pratar vi om?

Jag har många gånger skrivit och jag har en hel serie av bilder på dessa människor som tränar på polskt territorium och jag kan t.o.m. med dokument visa exakt var detta skedde. För att träna upp dessa rebeller skickade man enorma pengar. Ni förstår ju att bara så där kan man inte genomföra en sådan operation. Tyvärr kommer denna information aldrig att publiceras i de västliga medierna eftersom den strider mot vad ledningarna där vill se.

Jag kan överhuvud taget säga att journalistyrket i väst, som ska söka och analysera information, gradvis håller på att urarta. Många västerländska medier har sedan länge varit engagerade i propaganda. Ingen frihet finns hos dessa medier. Och människor som för läsarna försöker presentera alternativ information förlorar helt enkelt sitt jobb. Liknande sker på alla tidningar. I Italien där jag kommer ifrån har professionella journalister slutat att publicera sig i de stora tidningarna eftersom de inte alls kan jobba där.

Du vill alltså säga att de var tvungna att publicera bara det som var tillåtet, helt enkelt veta vad jag ska skriva och inte ska skriva? 

Nej, inte så brutalt, så gör man naturligtvis inte. Om någon i sitt material började ta upp obekväma frågor, blir denna mjukt upplyst om att detta inte borde göras eftersom dessa ämnen är ointressanta för läsarna. Och ni förstår ju att när man har familj och barn, när du har bra lön och position, så är det inte så många som är beredda att avstå från allt detta. Och alla fattar allt mycket snabbt.

När jag själv arbetade på den stora italienska tidningen La Stampa och började skriva om inte fullt så trevliga ämnen, t.ex. om den 11 september, blev jag helt enkelt tillsagd att man inte har  plats för mina artiklar  i tidningen. Sådant hände en gång, två gånger, en tredje gång. Jag gjorde en film som heter ”11 september. En utredning från noll”. När jag föreslog att skriva en artikel i tidningen, fick jag beskedet att det inte behövs. Jag försökte lämna tidningen, men istället fick jag gå i pension, en mycket bra pension.

Ingen hotade mig. Det hade inte varit accepterat med censur, som den man hade i Sovjetunionen, men istället har vi ett system där du inte kan säga saker som du tycker. När du har information som inte makten kan förneka erbjuds du ”betalning för tystnad”. Jag har många vänner som får betalt, men som inte skriver eller gör något. För deras material finns varken plats i tv eller tidningar, men lön får de. Och detta är ”betalning för tystnad”, som de accepterar. Det är inte många som vill bli hjältar, alla vill leva lugnt och ha det bekvämt, så de vänjer sig vid detta.

Jag läser ständigt New York Times, tittar på CNN och förstår mycket väl att där står det allt som man ska säga och det som inte får sägas finns inte där. Detta system börjar fungera automatiskt efter viss tid efter att nya journalister utbildats.

Då är det alltså så att journalister redan under sin utbildning  i det tysta får lära sig vilka ämnen de får skriva om och vilka de inte får beröra?

Ja, för att när en journalist blir känd och populär börjar han bli farlig eftersom han då kan börja säga och skriva om saker som han inte bör. Därför är det bäst att skicka det gamla gardet i pension och unga journalister som också vill bli kända börjar snart att undvika farliga ämnen.

På det viset håller den professionella nivån hos västerländska journalistiken på att falla. Istället för äldre journalister med stor erfarenhet kommer nya människor som tar in en viss världsbild och som förstår vad och hur man ska skriva för att ledningen ska gilla dig. Allt detta leder bara till en sak, att man inte bara lurar vanliga läsare utan också beslutsfattare på olika nivåer.

De läser också massmedier, tittar på tv där man rapporterar helt osakliga och oriktiga saker. Efter att detta upprepats många gånger börjar människor tro på det ändå och då har man fått en s.k. sluten cirkel. Medierna rapporterar lögner, de som tar in detta ser det som sanning och för det vidare som en sanning som ingen kan tvivla på.

Som jag redan sagt finns det sedan länge ingen mediefrihet i väst. Den enda relativa friheten finns för närvarande bara på internet även om där också finns mycket skräp och mycket som publiceras där också är osanning, men där finns människor med information och som presenterar denna ärligt. Tyvärr är det inte lätt att hitta dessa källor eftersom internet är ett stort hav som kräver en ständig filtrering.

Så du tror att det västerländska samhället litar på sina medier utan att förstå att dessa medier samtidigt skickligt manipulerar dem?

Ja, det västerländska samhället är vant att lita på medierna. Men just nu befinner vi oss i den fas där tilliten av de flesta åskådarna och läsarna så sakteliga håller på att minska. I många år arbetade systemet, som manipulerar världsopinionen, ostört, men nu minskar [de styrandes] kontroll av informationen. Detta beror på ena sidan av det som sker på internet och för det andra på att folk börjar tappa förtroendet för medierna.

Jag tycker också att själva massmedierna har tappat sin roll att förstå och påverka samhället. Här har jag ett konkret exempel på detta. Brexit. Alla stora tidningar och tv sa att det blir inget Brexit, men ändå hände det. Andra exemplet är valet i USA. Tv-kanaler som CNN, NBC, ABC, tidningarna New York Times, Washington Post, Los Angeles Times gav alla sitt stöd åt Clinton. Kan ni förstå vilket positivt stöd till hennes gagn detta innebar?

Informationens objektivitet var noll, allt var påhittat, men trots allt detta blev Donald Trump USA:s näste president. Idag har vi ett annat Amerika. Hur det kommer att bete sig är svårt att säga, men en sak är säker, möjligheten att manipulera samhället från massmediernas sida minskar och det betyder att förändringar är nära.

Och vad ger oss dessa förändringar?

Sanningen att säga är det inte lätt att veta vad som väntar, för nu befinner vi oss bara i början av de tider som kommer. Vad de ska leda oss vet jag inte. Men en sak ser jag klart p.g.a. bristande förtroende för massmedierna börjar traditionella partier lämna scenen och byts ut mot nya politiska krafter, som de regerande makteliterna anklagar för populism.

Jag tror att en mer passande beskrivning av dem är ”antiestablishment”. För dessa nya krafter är helt emot den korrumperade politiska eliten, som alla är trötta på. Men eliten kan inte erkänna att de nya krafterna är emot eliten och deras kurs och därför stämplas dessa nya politiker som populister, marginella och med ännu fler negativa omdömen.

Samtidigt visar valresultaten att även folket kan bli missnöjt och ser att de blir lurade och vill byta ut eliterna. Därför tror jag att nya politiska krafter kommer och valresultaten i så stora länder som Frankrike, Tyskland, Italien och Nederländerna kommer att göra deras positioner klart starkare.

Kommer folket att få det bättre med de nya makterna? För många av dessa politiker har ingen erfarenhet av att styra.

För mig är det en fråga som jag inte kan besvara, men jag tror att dessa nya krafter kommer att vara bra för Europa eftersom de är för goda relationer med Ryssland och därför avlägsnar Europa från konfliktspiralen med Ryssland. Och detta är enligt mig mycket viktigt för hela den eurasiatiska regionen.

 

Ryssland och OS – anklagelser utan bevis

I maj lyckades prankerparet Alexei Stolyarov och Vladimir Kuznetsov ringa chefen för World Anti-doping Agency Craig Reedy under förespegling att det var Ukrainas sportminister bakom luren. Inslaget kan ses på YouTube här.

Han säger till WADA-chefen att Ukraina vill trappa upp tonen mot Ryssland och undrar om man kan gå vidare i det spåret. De får då WADA-chefen att yttra att detta kan bli svårt eftersom man inte har direkta bevis för Rysslands dopningsfall!

Anledningen till att detta släppts först nu är att man inte ville störa en oberoende utredning av fallet.

Allt bygger nämligen på vittnesmål från den i Ryssland åtalade tidigare chefen för Rysslands antidopingbyrå Gregory Rodchenkov. Han står i Ryssland åtalad för att bl.a. ha förstört flaskor för dopningstest.

Ett uttalande om att FSB 643 gånger öppnat rör med prover från ryska idrottare är inte bara ogrundat utan också ifrågasatt av välkända europeiska tillverkare av dessa rör. Här går det att läsa om detta.

Rodchenkov påstås vidare ha försett vissa idrottare i Ryssland med dopingpreparat inhandlade i USA! Efter att åtal väckts mot honom i Ryssland flydde han till USA där han fick kraftigt statligt understöd och kunde öppna ett eget laboratorium!

Det mesta av de ryska dopinganklagelserna baseras alltså på denne brottslings utsagor och på en film, också helt utan bevis, gjord av tyska tv-kanalen ARD. När ryska journalister ville fråga regissören om bevis för hans påståenden tog han till handgripligheter, slet mikrofonen ur händerna på intervjuarna och slängde slutligen ut dem!

Av ca 13000 prov tagna på ryska idrottare under 2014 har endast 3 prov visats positiva! I Ukraina tog man två prover, varav det ena var positivt! I USA tillåts antidopingbyrån inte ta några prover alls, utan man har egna institut som testar! Många länder har högre andel positiva testresultat, men utan att några särskilda åtgärder tas mot dem.

Ukraina förbereder storanfall

Rysslands ständiga representant i FN, Vitalij Churkin, uttryckte i ett brev till FN:s säkerhetsråd allvarlig oro angående situationen i Ukraina. I meddelandet, sade han att Kiev förbereder en militär operation i Donbass.

Kiev förbereder en militär operation i Donbass. Detta konstaterades av Rysslands permanenta representant i FN, Vitalij Churkin, vilket framfördes i ett brev till FN:s säkerhetsråd, rapporterar ”TV Center” . Även SOTT-Net rapporterar samma sak.

Enligt Churkin, bekräftas den försämrade situationen i sydöstra Ukraina av allt tätare attacker från de ukrainska säkerhetsstyrkorna på bosättningar i Donbass. Längs hela kontaktlinjen förekommer nu fasta dagliga rörelser av tung miltär utrustning. Churkin konstaterade att ”strikt överensstämmelse” av Minskavtalet, naturligtvis inte är i Kievs intresse. Churkin betonade att en militär lösning på krisen där inte är möjlig. Förlikning kan endast uppnås genom dialog och konsekvent genomförande av de åtgärder man kommit överens om.

”En upptrappning av de ukrainska militära provokationerna i sydöstra Ukraina förhindras inte och snart kan vi ha fullskaliga strider längs hela frontlinjen”. Ett återupptaget krig kan begrava fredsprocessen. Det finns alla tecken på att en militär operation förbereds av den ukrainska militären. I detta sammanhang uppmanas alla internationella partner att påverka Kiev att undvika detta destruktiva förlopp ”, – sa Churkin.

Bara det senaste dygnet har den ukrainska militären gjort över 600 beskjutningar mot Folkrepubliken Donetsk rapporterar Donetsk News, vilket ger ytterligare stöd för det allvarliga läget.

Och vad hör vi väst om detta? Precis – ingenting! Jo, förresten, från brittiska regeringen kom något om att Ryssland när som helst kan anfalla hela östra Europa! Bevis, indikationer på att något sådant kan vara på gång? Nej, det behövs ju inte när det gäller Ryssland!

Ukrainska övergrepp möts med tystnad i väst

Så gott som varje natt beskjuts Donetsk och Lugansk i östra Ukraina av den ukrainska armén. Den senaste natten träffades åtta boningshus i byn Gorlovka och förutom skadade dog en man där sovrummet fick en direktträff. Än värre lyckades den ukrainska sidan även förstöra den vattenförsörjningsanläggning man har där och som nu i sommarhettan levererar livsviktigt vatten till människor och odlingar.

Samtidigt är Ukrainas nye premiärminister Volodymyr Hrojsman i Tyskland och upprepar där likt ett gökur att Ryssland måste uppfylla Minskavtalet! På vilket vis ska Ryssland uppfylla Minskavtalet undrar jag? Det är ju ett avtal mellan separatisterna i östra Ukraina och Kiev. Och det är den ukrainska sidan som dagligen bryter Minskavtalet genom att beskjuta och döda, att inte starta en dialog och inte låta genomföra folkomröstning. Ryssland är inte inblandat annat än som framförhandlare av avtalet tillsammans med Tyskland och Frankrike. Man har inte heller några trupper i de östra delarna, som den ukrainska sidan, uppbackade av alla amerikanska militärrådgivare, idogt upprepar.

Varför får vi inte läsa om detta i våra tidningar eller se inslag i våra nyheter? Jo, USA har beordrat att Ukraina inte får kritiseras vad de än gör och allt ska skyllas på Ryssland. Målet är att denna propaganda, säkerligen till stor del styrd via Stratcom i Riga, ska skapa en så negativ bild av Ryssland att man inte ska få någon större opinion emot sig när NATO inte bara mullrar vid de ryska gränserna utan faktiskt startar en väpnad konflikt mot Ryssland.

Våra medier bär ett stort ansvar som kollaboratörer till denna farliga utveckling – på samma sätt som skedde när det var nazisterna som ödelade stora delar av Europa och där 27 miljoner sovjetmedborgare offrade sina liv i kampen mot fascismen.

I Sverige censurerad film om Ukraina

Nu på söndag skulle den franska dokumentären ”The Masks of the revolution” av Paul Moreira visas på SVT. I sista stund ger SVT vika för bl.a. ukrainska grupper som protesterar mot visningen. Kanske samma grupper med nynazistiska och fascistiska trynen som filmen visar upp. I Frankrike protesterade de också, när filmen skulle visas där. Dock gav man inte efter för påtryckningarna utan har till och med tänkt visa filmen i repris.

Våra s.k. fria medier har nått ännu ett lågvattenmärke genom att ge efter för dessa destruktiva krafter. Här kan du se filmen med engelsk undertext på YouTube. Gör det! Man vet aldrig hur länge den får ligga kvar.

Ryssland är mot konfrontation och för samarbete

Rysslands utrikesminister Sergej Lavrov har skrivit en artikel som förklarar hur landet motsätter sig konfrontation, inte är revanschistiskt utan vill ha konstruktivt och ömsesidigt samarbete. Inte alls såsom man med alla medel felaktigt försöker framställa Ryssland av idag. Angelägen läsning:

Sergey Lavrov’s article ”Russia’s Foreign Policy: Historical Background for Russia” in Global Affairs magazine, March 3, 2016.