Humanitär insats leder till humanitär katastrof – följder av en militär operation i Syrien

De senaste dagarna har höga amerikanska politiker, senatorer och även presidenten sjäv uttalat sig mycket bestämt att den syriska makten använt sig av kemiska vapen och att den måste straffas om USA ska tas på allvar. Andranik Migranyan, politisk kommentator, ger en tillbakablick i Izvestija vad tidigare amerikanska insatser i denna region för att ”rädda mänskliga liv” och ”nå höga humanitära mål” lett till.

Med början i Irakinvasionen med den påhittade förevändningen att det fanns massförstörelsevapen i landet och att Saddam Hussein gav stöd åt al-Qaida och islamistiska terrorister för att använda dessa mot USA och deras allierade. Alla vet att inga massförstörelsevapen hittades och invasionen rättfardigades i efterhand med att man stödde demokratins utveckling i arabvärlden.

Som resultat fick vi några hundra tusen döda irakier, miljoner flyktingar, tusentals dödade och skadade amerikanska och allierade soldater och ett land till stora delar i ruiner. Ytterligare ett resultat av denna aktion blev att landet delades i tre delar – en shiitisk, en sunnitisk och en kurdisk. Terrordåd tar fortfarande tiotals liv dagligen. Samtidigt påstår Obama-administrationen att uppdraget i Irak är slutfört!

Nästa räd i raden med syfte att försvara civila mot deras diktatorer var invasionen av Libyen. Landet var före invasionen bland de fem främsta bland de med högst utvecklingsdynamik i världen, enligt FN! Den USA-ledda invasionen medförde att landet nu ligger i ruiner, att dess ledare brutalt mördades och att levererade vapen hamnade i islamistradikalernas händer. Instabiliteten spred sig vidare till Mali och angränsande stater. Även amerikanska diplomater mördades och framtiden för landet ter sig mycket oklar. Återigen slutförde amerikanerna sin ”humanitära mission” och lämnade landet i ruiner.

Nästa steg i den amerikanska missionen att sprida fred och demokrati var inblandningen i den arabiska våren i Egypten. När demonstranter krävde Hosni Mubaraks avgång i Kairo fick snabbt stöd av den amerikanske presidenten, trots att Mubarak varit deras trogne vän och allierad i 30 år och skött åtaganden gentemot Israel fastlagda i Camp David och som bidragit till stabilitet i regionen. Istället för Mubarak trädde det muslimska brödraskapet in och med dem islamistiska radikalister. Mycket snart fick bröderna majoriteten av det egyptiska folket emot sig och man demonstrerade på nytt. Resultatet blev en militärkupp och situationen blev sämre än innan Mubarak. Istället för Mubaraks diktatur med insprängda civila institutioner, har man nu en öppen militärdiktatur. Det var onekligen ytterst naivt att tro att Mubarak kunde ersättas med ett demokratiskt styre. Landets ekonomi är nu till stora delar förstörd, ett hotande långvarigt inbördeskrig mellan armén och det muslimska brödraskapet ligger för dörren, möjligen med alternativet i form av en hårdför militärmakt med många offer som följd.

Slutsatsen är självklar; varje försök av den amerikanska makten att inblanda sig för att sprida fred och demokrati i arabvärlden slutar i total förödelse och kaos med många döda.

USA:s politik i regionen är ogenomtänkt, improviserad och med total avsaknad av strategiskt tänkande och skadar förstås fullständigt tilliten till landets förmåga att bära ansvar. En rad av länder, som inte räknar sig som amerikanska satelliter, kommer med självständig och ansvarsfull politik. Trots detta kräver man av andra att de ska följa de amerikanska besluten, trots alla misslyckanden i Nordafrika och Mellanöstern. Så har också de senaste två årens politik gentemot Syrien varit ett misslyckande.

Det står allt mera klart att Obama varken förstår eller känner sig engagerad i utrikespolitiken och inte insett USA:s ställning i världen idag. Och detta gäller hela den amerikanska utrikesadministrationen. Det ger en förklaring till hans improviserade och naivt ogenomtänkta utfall att Mubarak måste avgå, att Khadaffi måste lämna makten och att nu också al-Assad måste lämna. Konstiga personliga utfall mot ledare för betydelsfulla länder, som om utrikespolitiken nu är över och att de inte kan komma att behövas som hjälp i framtiden.

Frågan idag är inte om al-Assad är bra eller dålig, om man ska straffa honom eller inte eller ens om kemiska vapen har använts eller inte. Man borde fråga Obama-administrationen vilka som kommer till makten om man inför regimförändringar i olika länder, vilka konsekvenserna kan bli för det land och dess folk man anfaller och vilka konsekvenserna blir för angränsande länder och alla internationella relationer. I Washington ger man inga svar. Där är utrikespolitiken en show med improvisationer av deras president Barak Obama.

Det viktiga och avgörande är att om något undsluppit den amerikanske presidenten, så måste det förverkligas. Annars förlorar USA anseende och respekt i världen. Efter att presidenten uttalat att Mubarak borde avgå, organiserade Pentagon kuppen i Egypten och avsatte honom med hjälp av egyptiska generaler. Om presidenten sagt att al-Assad måste avgå, vilken politisk lösning skulle kunna vara alternativet? Om Obama säger så, vill inga oppositionella ledare sätta sig vid förhandlingsbordet, eftersom de vet att USA ändå kommer att slå till med robotar och avskaffa al-Assads styre. Om Obama sagt att det användes kemiska vapen, innebär det att al-Assad gått över den röda linjen och ska straffas, oavsett vem det var som egentligen använde de kemiska vapnen!

Något som ofta glöms bort i dessa sammanhang är att balansen mellan shiiter och sunniter i denna del av världen är mycket skör. Iran, irakiska shiiter, Syrien, Hizbollah och Hamas utgör en informell koalition mot Saudiarabien, Qatar, Turkiet och andra sunnitiska länder i närområdet. Av förståeliga skäl räcker en alldeles så liten rubbning av denna balans att situationen i dessa länder och i hela regionen allvarligt och katastrofalt kan förändras. Om t.ex. det skulle väga över till sunniternas fördel, hamnar Israel i ett farligt läge mot radikala islamister. Detta i sin tur kan leda till en allvarlig militarisering av islamistgrupperna och ett allvarligt hot mot Europa.

Av detta framgår att varken Irak, Libyen, Syrien eller Egypten hotar freden och de internationella relationerna. Det största hotet mot stabilitet och hela systemet av internationella relationer kommer från en betydligt starkare militärmakt – USA, där lekmän till utrikespolitiker ledda av ”välgörande ändamål” drar in USA i andra länders konflikter och där länderna då får genomlida inrikeskriser och kaos. Genom USA:s agerande i dessa länder förvandlas lokala konflikter och problem till med tiden olösbara globala problem. USA vill göra mänskligheten lyckligare men inser inte själva vilken roll man borde inta i världen. Ett hopp finns därför i den utrikespolitik som förs av länder som Ryssland, Kina, möjligen Indien och Brasilen samt för de krafter som tillväxer inne i USA, t.ex. senator Rand Paul, vilka i bästa fall skulle kunna minska följderna av de amerikanska ”humanitära insatserna” med kaos och brutalt massdödande som resultat.

Eller är det så att den hök-ledda amerikanska utrikesadminstrationen inte alls är så amatörmässig som det vid en första anblick kan tyckas? USA, som fortfarande ledande ekonomisk makt i världen, ser sitt världsherravälde krympa och sin dominanta roll hotas. Utvecklingen i Kina, Ryssland, Indien och Brasilien inte minst medför att man inte lika lätt får stå oemotsagda längre. Europa med EU utgör också ett potentiellt hot mot den amerikanska hegemonin. Genom att gynna de radikalt islamistiska krafterna kan man destabilisera inte bara Europa utan också Ryssland. Retoriken och understödet till konflikten då Georgien invaderade Sydossetien, vilket stoppades av Ryssland, visar ju faktiskt med all önskvärd tydlighet just detta. Det förtäckta amerikanska robotförsvaret i Europa faller då också väl in i bilden. Allting blir då mycket enklare att förstå när det gäller den amerikanska utrikespolitiken. Måtte jag ha fel.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s


%d bloggare gillar detta: